Efter åtta år med demenssjukdomen blev det omöjligt för pensionären Jan att fortsätta leva tillsammans med sin livskamrat i deras gemensamma hem. Jan berättar om den ständiga oron innan hans partner flyttade till ett vårdboende i Falun och hur han sedan drabbades av skuldkänslor.

För två år sedan gick Jan i en stödgrupp för anhöriga hos Falu kommun, och han saknar det stödet idag.

Det har nu gått fem månader sedan Jans sambo sedan 30 år tillbaka flyttade in på ett vårdboende för demenssjuka i Falun.

– Man har levt dag för dag. Men man visste ju att det skulle sluta där, säger han.

Jan beskriver en lång och smärtsam resa som nära anhörig tills han insåg att det inte längre gick att fortsätta tillsammans hemma i huset.

– Till slut kände jag mig inte säker på någonting längre, säger han.

Han fick ofta gå och leta efter sin sambo som vandrade ut. Hon kunde gå långt, även mitt i vintern. Kommunens besked att det fanns en plats tillgänglig på boendet kom ändå omtumlande en fredag i januari.

Det var åtta år sedan de tillsammans fick besked om demenssjukdomen, berättar Jan. Med åren har han allt mer tagit hand om henne, på slutet med visst stöd av hemtjänst. Hushållet har han skött, med städhjälp utifrån ibland.

– Jag har ändå känt att allt har hängt på mig.

För två år sedan fick Jan plats i en stödgrupp för anhöriga män, ledd av kommunens anhörigkurator. Det var kanonbra, säger han.

– Vi var 6-7 stycken som var i en liknande situation och man kunde lära av varandra.

Det som varit jobbigast har inte handlat om praktiska saker utan om svårigheterna att kommunicera med och nå fram till sin partner. Han säger att han inte var ensam i stödgruppen om att vilja fortsätta när ett år gått och det skulle sättas punkt. Han skulle gärna ha stödet även idag.

– Ja, ja, det saknas faktiskt.

Sedan sambon flyttade besöker han henne en gång i veckan på vårdhemmet. Varje gång de ses är så smärtsam berättar Jan medan tårarna faller.

– I början när hon flyttat hade jag så dåligt samvete.

Det går lite bättre nu med skuldkänslorna men besöken är alltid uppslitande.

– För varje gång när jag ska gå vill hon följa med mig hem och då får jag ett tryck över bröstet, personalen får distrahera henne.

Vad tycker du kan göras för att stötta anhöriga i din situation mer?

– Samtalsstöd.

Han har inte ringt och frågat kommunen om det går.

– Nej, man har väl tänkt att det är väl alltid någon annan som har det värre än mig. Men det är det där att få prata med någon som vet lite om det här och är insatt i sjukdomen.

Han kommer så på en idé om hur man kunde göra nu när frågan kommit på tal.

– Man kanske skulle kunna tänka sig att samla ihop oss anhöriga på det där vårdboendet och träffa oss där i en anhöriggrupp?

Det spelar ingen roll, tillägger han, om det är kommunen eller regionen som tar ansvar för det.

Visst finns det kanske vänner, nickar Jan. Men han brukar stanna vid tanken, det är inte så lätt att lyfta luren. Istället berättar han om ”dagis-hunden” som han och hans sambo tagit hand om länge och rastat åt ett grannpar när de är på sina jobb.

– Hon älskar den där hunden.

I sorgen som han berättat om och som överskuggar allt, är hundens sällskap en liten ljusglimt i vardagen.

– Den är fortfarande kvar här med mig på dagarna.

Branden i Grycksboparken

Vid tiotiden på tisdagsförmiddagen ryker det fortfarande från brandhärden i Grycksboparken. Några små lågor flammar fortfarande upp, och mitt i brandresterna ligger en stor balk som har böjts av hettan.

– Man förstår hur varmt det måste ha varit. Det där var en bärande balk som var i taket, över scenen, säger Annika Laursen, kassör och anläggningsansvarig i Grycksbo IF BK.

Det var strax innan klockan fem på tisdagsmorgonen som Annika väcktes av ett telefonsamtal om att scenen i Grycksboparken brann och att räddningstjänsten hade larmats.

– När jag kom hit vid klockan fem stod räddningstjänsten redan här. De hade klippt upp låset och kört in med brandbilen. Samtidigt kom en Securitasvakt från Stinsvägen och berättade att han upptäckt att det brann i en soptunna vid vindskjulet i Nisserska parken. Han hade en brandsläckare i bilen och kunde släcka den branden själv.

Larmet till räddningstjänsten kom in 04:45, och på plats beslutade de att låta hela scenen brinna ner. Det fanns ingen risk för spridning till den närliggande dansbanan eller andra byggnader eftersom vinden låg åt andra hållet.

– De hade full kontroll. Det var bara väggarna av trä som brann. Plåttaket hade räddningstjänsten dragit av eftersom det hade ramlat ihop, och då brinner det snabbare.

Med tanke på att det brunnit på två ställen är Annika Laursen övertygad om att det handlar om anlagda bränder, men hon vet inte vem eller vilka som skulle kunna ha gjort något sådant.

På frågan om vad som kommer att hända med kommande arrangemang svarar Annika Laursen utan att tveka.

– Kommande arrangemang kommer inte att påverkas. Vi ska ha dans här på lördag och det kommer att vara som vanligt eftersom de inte har något liveband. Till Summer Jamboree om två veckor måste vi hyra in kablar och elverk för att klara det, men det kommer att genomföras som planerat.

Förutom de evenemang som regelbundet äger rum på platsen fungerar Grycksboparken och Tansvallen som en samlingspunkt för invånarna på orten. Förutom den nedbrunna scenen och den närliggande dansbanan finns det en boulebana uppe vid bandyplanen, löparbana, fotbollsplan och utegym.

– Det är jättetråkigt. Grycksboparken är ju lite unik. Det är ett kulturminne vi har här. Det är scenen, dansbanan, kiosk, servering och rotunda. Klart att man vill bevara det här, säger Annika Laursen.

Polisen hade kring lunchtid på tisdagen ännu inte fattat beslut om att genomföra någon brottsplatsundersökning. När de var på plats tidigare under morgonen konstaterade de att någon också försökt att tända eld i en papperskorg vid en paviljong.

Under tisdagsförmiddagen inkom ytterligare en anmälan från Grycksbo. Någon hade bränt på en bänk vid skolan.

– Vi får se om det finns ett samband, säger Anders Dahlman, presstalesperson på polisen.

Det finns fortfarande ingen misstänkt och förundersökningen pågår.