Efter åtta år med demenssjukdomen blev det omöjligt för pensionären Jan att fortsätta leva tillsammans med sin livskamrat i deras gemensamma hem. Jan berättar om den ständiga oron innan hans partner flyttade till ett vårdboende i Falun och hur han sedan drabbades av skuldkänslor.
För två år sedan gick Jan i en stödgrupp för anhöriga hos Falu kommun, och han saknar det stödet idag.
Det har nu gått fem månader sedan Jans sambo sedan 30 år tillbaka flyttade in på ett vårdboende för demenssjuka i Falun.
– Man har levt dag för dag. Men man visste ju att det skulle sluta där, säger han.
Jan beskriver en lång och smärtsam resa som nära anhörig tills han insåg att det inte längre gick att fortsätta tillsammans hemma i huset.
– Till slut kände jag mig inte säker på någonting längre, säger han.
Han fick ofta gå och leta efter sin sambo som vandrade ut. Hon kunde gå långt, även mitt i vintern. Kommunens besked att det fanns en plats tillgänglig på boendet kom ändå omtumlande en fredag i januari.
Det var åtta år sedan de tillsammans fick besked om demenssjukdomen, berättar Jan. Med åren har han allt mer tagit hand om henne, på slutet med visst stöd av hemtjänst. Hushållet har han skött, med städhjälp utifrån ibland.
– Jag har ändå känt att allt har hängt på mig.
För två år sedan fick Jan plats i en stödgrupp för anhöriga män, ledd av kommunens anhörigkurator. Det var kanonbra, säger han.
– Vi var 6-7 stycken som var i en liknande situation och man kunde lära av varandra.
Det som varit jobbigast har inte handlat om praktiska saker utan om svårigheterna att kommunicera med och nå fram till sin partner. Han säger att han inte var ensam i stödgruppen om att vilja fortsätta när ett år gått och det skulle sättas punkt. Han skulle gärna ha stödet även idag.
– Ja, ja, det saknas faktiskt.
Sedan sambon flyttade besöker han henne en gång i veckan på vårdhemmet. Varje gång de ses är så smärtsam berättar Jan medan tårarna faller.
– I början när hon flyttat hade jag så dåligt samvete.
Det går lite bättre nu med skuldkänslorna men besöken är alltid uppslitande.
– För varje gång när jag ska gå vill hon följa med mig hem och då får jag ett tryck över bröstet, personalen får distrahera henne.
Vad tycker du kan göras för att stötta anhöriga i din situation mer?
– Samtalsstöd.
Han har inte ringt och frågat kommunen om det går.
– Nej, man har väl tänkt att det är väl alltid någon annan som har det värre än mig. Men det är det där att få prata med någon som vet lite om det här och är insatt i sjukdomen.
Han kommer så på en idé om hur man kunde göra nu när frågan kommit på tal.
– Man kanske skulle kunna tänka sig att samla ihop oss anhöriga på det där vårdboendet och träffa oss där i en anhöriggrupp?
Det spelar ingen roll, tillägger han, om det är kommunen eller regionen som tar ansvar för det.
Visst finns det kanske vänner, nickar Jan. Men han brukar stanna vid tanken, det är inte så lätt att lyfta luren. Istället berättar han om ”dagis-hunden” som han och hans sambo tagit hand om länge och rastat åt ett grannpar när de är på sina jobb.
– Hon älskar den där hunden.
I sorgen som han berättat om och som överskuggar allt, är hundens sällskap en liten ljusglimt i vardagen.
– Den är fortfarande kvar här med mig på dagarna.
